Alla avsnitt

Prenumerera på podden

Missa aldrig en uppdatering från B2B-spaningen

B2B-spaningen lorem ipsum dolor sit equiem factum inbox lorem set tacticts.

Läs hela transkriberingen från det här avsnittet

Det går att läsa ett LinkedIn-flöde idag och nästan höra ChatGPT i bakgrunden. Raketemojis, perfekt symmetriska streck, en formulering som är skapad för att ”trigga engagemang”. Det är inte fel i sig — men det börjar bli så mycket av samma sak att frågan kommer av sig själv: när allt innehåll låter likadant, vad är det då som faktiskt bygger förtroende?

Utgångspunkten för det här samtalet var ett inlägg av Gary Pearon på LinkedIn, som påminde om en enkel sak: ChatGPT vaknade inte upp i morse och bestämde sig för att skriva ett inlägg. Det gjorde en människa. En människa tänkte, en människa promptade, en människa ville dela med sig. Storyn kommer fortfarande från en människa — även när AI hjälper till att forma den.

Syns det när det är AI? Ja, men det är inte hela frågan

Min egen radar för AI-genererat innehåll har blivit betydligt skarpare det senaste året. Backar man bandet ett år var jag inte alls lika känslig. Idag ser jag det ganska snabbt — på små ikoner, emojis, streck, formateringsmönster och en viss typ av storytelling som är typiskt AI-aktig. Det beror ofta på att personen har skrivit in instruktioner som ”skapa engagemang” eller ”jag vill ha reaktioner på detta”, och då blir texten formulerad exakt enligt den modellen. När nästan alla texter följer samma mall blir mönstret synligt.

Men att man ser att det är AI är inte samma sak som att det spelar någon roll. Det är två olika frågor. En text kan vara skriven med AI och fortfarande vara värdefull. Och en text kan vara skriven helt av en människa och vara fullständigt platt. Det är värdet för mottagaren som avgör — inte verktyget som användes för att skapa det.

Vad händer med synligheten när Google själv vill vara AI:n?

Det finns en dimension av det här som är värd att tänka igenom om man jobbar med content marketing och söksynlighet. Lärdomarna från sökmotoroptimering pekar i en intressant riktning: Google vill själv vara den AI som sammanfattar innehållet och skapar upplevelsen för användaren. Det betyder att vi som producenter förväntas skapa det äkta innehållet, medan Google eller Gemini står för sammanfattningen och AI-upplevelsen mot slutanvändaren.

Tänker man ett steg längre fram är det troligt att LinkedIn och andra sociala plattformar går samma väg. Vad händer då med synligheten online för den som har fyllt sitt flöde med AI-genererat innehåll? Ingen vet exakt, men någonstans bakom kulisserna kommer det förmodligen att synas vem som har skapat det äkta innehållet och vem som inte har det. Det är en av anledningarna till att det är värt att vara försiktig med att lämna över hela processen till AI.

Spelar det egentligen roll om vattenfallet är på riktigt?

Samtidigt finns det en motkraft som är värd att ta på allvar. På en världslansering av Vidyards AI-avatars i USA förra året — där tekniken skapar video som ser ut som dig och kan säga vad som helst — kom Marcus Sheridan med en jämförelse som fastnade. När du ser en biofilm: bryr du dig om vattenfallet är filmat i en djungel i Venezuela eller om det är datorgenererat? Nej. Vi bryr oss om upplevelsen.

Lika lite kommer vi i längden att bry oss om innehåll är skapat med AI eller inte — om det skapar värde. Vi tar inte del av innehåll som inte ger oss något, oavsett ursprung. Som mottagare kan vi inte göra särskilt mycket åt utvecklingen heller. Det kommer mycket AI-innehåll, och det är bara att ställa in sig på det.

Varför sticker det äkta ut när flödet är fullt av AI?

Just nu, 2025, är det helt okej att använda AI. LinkedIn uppmuntrar det till och med — de har egna AI-knappar inbyggda i plattformen. Faran ligger inte i verktyget. Den ligger i vad som händer när hela flödet är fyllt med samma typ av AI-innehåll. Vad sticker ut då?

Förmodligen det äkta. De som syns på video själva. De som gör saker själva. De som vågar ha en egen ton, ett eget tempo, en egen ovanlig vinkel. Det är inte ett argument mot AI — det är ett argument för att veta varför man producerar innehåll överhuvudtaget. Det finns en contenthets just nu där många bara måste ha content hela tiden, och då är det lätt att ta AI till hjälp för att producera volym utan att ta ett steg tillbaka och fråga: vad försöker jag faktiskt uppnå? Bygger jag varumärke? Bygger jag förtroende? Når jag rätt beslutsfattare? Inom B2B-marknadsföring är det inte likes som räknas — det är om du når rätt personer.

Hur använder man AI utan att låta som alla andra?

Det mest värdefulla användningsområdet för AI är inte att producera färdiga inlägg — det är att strukturera tankar. Spela in möten. Filma sig själv och berätta om något med egna ord, och låt AI hjälpa till att forma materialet till något som har struktur. Det är effektivt och bra. Men det krävs ett steg till: att sätta sina egna ord på resultatet, plocka bort, lägga till, beskriva saker som man själv skulle beskriva dem när man pratar. Annars blir det fyrkantigt och statiskt.

En annan styrka hos AI är att snabbt vinkla en idé till tio olika perspektiv. Du kan be om det ekonomiska perspektivet, vad som kan gå fel, det personliga perspektivet, resultatet, de som är inblandade. Det vi själva kan göra på en timme får vi på några sekunder, och plötsligt har du tio inlägg över tid om samma ämne istället för ett. Det är ett bra sätt att expandera innehåll.

För den som vill gå längre: investera tid i att programmera sin egen GPT så att den skriver i din ton. Be den ta bort emojis och raketer. Be den mixa långa och korta meningar. Mata den med exempel från ditt liv. Ett knep som fungerar bra är att filma sig själv, berätta om sig själv i fritext, transkribera och låta AI:n bygga en bild av vem du är som person utifrån det. Sedan bygger du en GPT baserat på det. Det är lite jobb, men resultatet blir betydligt mer mänskligt — och min egen GPT vet numera att det aldrig får komma några raketemojis.

Vad betyder ”Human in the Loop” — och varför är det relevant?

Det finns ett begrepp som kommer från forskarvärlden och som börjat dyka upp i AI-plattformar: Human in the Loop. Tanken är att AI används för att strukturera data och hålla fakta i ordning, men att det alltid behövs en mänsklig touch och kvalitetssäkring innan resultatet går vidare. Ett konkret exempel är en plattform som hjälper företag med Microsoft-licensfrågor — ett område lika krångligt som att läsa lagboken. AI tar in regelverket och datan, men människor granskar och säkerställer att inget blivit fel. För i den världen får det inte bli killgissningar, vilket AI annars är duktig på.

Samma princip fungerar för innehåll. Ett LinkedIn-inlägg kan visserligen aldrig bli ”fel” i samma mening — det är ju dina åsikter — men logiken håller: du kommer med idén, AI hjälper till att strukturera och formulera, sedan kvalitetsgranskar du själv vad du faktiskt vill säga. Ansvaret är ditt. Det går inte att outsourca till verktyget. AI och B2B-marknadsföring hänger ihop just så — som assistent, inte som beslutsfattare.

Vad ska man ta med sig?

Innehåll är innehåll, oavsett vem som har skapat det. Det handlar om vad det ger mottagaren. Är det värdefullt? Då spelar verktyget mindre roll. Är det inte värdefullt — då hjälper ingen mängd AI eller mänsklig handpåläggning. Man kan dessutom vara öppen med användningen: skriv att du tagit hjälp av AI för att strukturera inlägget, eller berätta inledningsvis i en video att den är skapad med AI men att innehållet är äkta.

Det går inte att vänta ut den här utvecklingen. Vi har släppt ut anden ur lampan, och anden är AI. Frågan är inte om man ska börja använda det, utan när — och man borde redan ha börjat. Garbage in, garbage out gäller fortfarande. Det behövs en människa. Idén, tonen, omdömet och kvalitetsgranskningen — det är där värdet sitter, och det är där det kommer fortsätta att sitta även när hela flödet pratar med samma röst.