Alla avsnitt

Prenumerera på podden

Missa aldrig en uppdatering från B2B-spaningen

B2B-spaningen lorem ipsum dolor sit equiem factum inbox lorem set tacticts.

Läs hela transkriberingen från det här avsnittet

Tanken att en B2B-köpresa skulle gå att rita upp som en rak linje med tydliga steg är en av de mest seglivade missuppfattningarna i branschen. Verkligheten är rörigare än så. Två närliggande länder som Belgien och Nederländerna kan ha helt olika dynamik i sina köpgrupper. Olika roller har olika mycket att säga till om, beslut tas i olika ordning, och det som triggar affären i ett land triggar inte alls affären i det andra.

Det här är något jag fastnade för i en rapport från Lead Fabric, gjord tillsammans med analysföretaget Sixsense, som zoomar in på Benelux-regionen. Och om det skiljer sig så pass mycket mellan Belgien, Nederländerna och Luxemburg — då är det rimligt att anta att det skiljer sig minst lika mycket mellan Sverige, Danmark, Norge och Finland. Vilket det också gör.

Varför ser en svensk köpresa inte ut som en finsk?

I Sverige behövs det klassiskt sett många möten, många touchpoints och många involverade innan ett beslut är förankrat. Alla ska vara med på tåget. I Finland går det betydligt snabbare — där är det hierarkiska tänket annorlunda, och chefens beslut är i slutändan det som gäller, även om hierarkin inte är lika uttalad som i Tyskland eller Storbritannien. Norrmännen, å sin sida, har ett rykte om sig att fatta beslut snabbt — både ja och nej — och driva saker framåt direkt.

Ett exempel som lyfts i avsnittet kommer från ett globalt mjukvaruavtal där samma erbjudande skulle landas i flera länder. I Finland: kort, koncist, oftast bara ett samtal med högsta chefen. I Sverige: otaliga möten, alla skulle informeras, alla skulle vara med och bestämma. Norge: någonstans däremellan — och när det blev nej, blev det ett snabbt och oförklarat nej. ”Nej, vi hänger inte på. Tack så mycket. Ses.”

Vad är det egentligen som triggar affären?

När företag gör ICP- och persona-övningar fastnar de ofta i frågan om vilka pain points kunden har. Det som oftare missas är vad som faktiskt utlöser affären. Är det ett akut problem som måste lösas nu? Är det en ny strategisk riktning från ledningen? Eller är det någon längre ner i organisationen som har snappat upp en trend och försöker få in den i bolaget?

Skillnaden är avgörande, för olika triggers betyder att olika personer är involverade i olika faser. Är frågan strategisk är beslutsfattaren oftast med från start. Är det en idé som smyger in är beslutsfattaren inte ens i bilden förrän långt senare. Ändå riktar många bolag sin B2B-marknadsföring rakt mot beslutsfattarna med budskap om hur enkelt det är att köpa — när det egentligen är någon helt annan som driver researchen i det skedet.

Hur olika kan rollerna i köpgruppen egentligen vara?

En B2B-kund är sällan en person. Det är en grupp människor med olika bakgrund, drivkrafter och mandat. Där finns ofta en ambassadör eller champion som brinner extra för frågan, en ekonomiansvarig, en eller flera influencers, en samordnare från inköp, en slutlig beslutsfattare — och ibland externa konsulter.

Det som gör rapporten intressant är hur extremt mycket vikten av varje roll varierar mellan grannländer. I Belgien hade ambassadören dubbelt så hög påverkan på affären som i Nederländerna. CFO-rollen var betydligt mindre viktig i Belgien än i Nederländerna — där kunde en ekonomiansvarig nästan dra med sig hela affären. Den slutliga beslutsfattaren hade lågt engagemang i Nederländerna men högt i Belgien. Det är två länder med en kort tågresa emellan. Samma typ av skillnad känns igen mellan Sverige och Danmark — bara att ta sig över Öresundsbron innebär att man behöver jobba med helt andra personer för att få igenom en affär.

Vad gör man när 70 procent av processen sker utan dig?

Köparna gör en stor del av urvalet på egen hand innan de tar kontakt med någon leverantör. Det betyder att innehållet måste finnas på plats för att hjälpa dem fatta beslut innan ni ens vet att de finns. Är det ett högrisk-köp — ett CRM-system eller någon annan tvärsektoriell lösning som påverkar verksamhetens kärna — vill köpgruppen lägga ännu mer tid på research och vara extra noggrann i varje fas.

Det säljande bolaget som inte förstår det här försöker pressa in köparna i säljmöten alldeles för tidigt. Och missar då hela fönstret där man hade kunnat utbilda, bygga förtroende och vägleda. Self-service-tänket handlar inte om att eliminera säljaren — det handlar om att möta köparen där köparen faktiskt befinner sig. Vilket alltså är på egen hand, i flera månader, innan ni får ett mejl.

Räcker det med engelska om man är ett nordiskt bolag?

I IT-branschen har det länge varit en självklarhet att engelska duger i Norden — vi förstår ju ändå allt. Men det finns två problem med den hållningen. Det första är att man förstår saker på ett djupare sätt på sitt modersmål, även om engelskan är fullt fungerande. Det andra är konkurrensen om uppmärksamheten. Har du bara innehåll på engelska tävlar du mot hela världens innehåll på engelska. Har du det på svenska blir du betydligt mer unik och betydligt mer synlig — helt enkelt för att konkurrensen är mindre.

Att lokalisera webbplatser till nordiska språk är ett av de mer underskattade greppen för bolag som vill ta sig närmare sina marknader. Det är också en signal till köparen om att ni faktiskt är på plats där de är.

Vad ska man göra med insikten?

Ett konkret tips: gör en mappning av de senaste affärerna ni stängt. Vilka personer var involverade? Vem var beslutsfattare? Vem tog initiativet — kunden eller ni? Hur lång tid tog det? Vad triggade kontakten? Hur mycket visste de redan när de hörde av sig?

När det säljande bolaget initierar affären tar den oftast längre tid än när köparen kommer in på egen hand. Det betyder att ni inte kan påskynda affären bara genom att sälja hårdare. Det ni kan göra är att hjälpa köparen att köpa snabbare — minska friktionen i deras köpresa. Det är två helt olika sätt att tänka, och det andra fungerar nästan alltid bättre.

Den största insikten från det här resonemanget är att personas på rollnivå inte räcker. Det är inte nog att veta att ni säljer till ”ekonomichefer” eller ”IT-chefer”. Frågan är när de är aktiva i köpresan, vilken roll de spelar i just det skedet, och vad de behöver för att komma vidare. Ett system kan vara perfekt på pappret för en VD, men om det är en mellanchef som driver researchen i åtta månader innan VD:n ens vet om det — då är det mellanchefen som ska träffa ert innehåll först. Och det innehållet ser inte ut som det innehåll VD:n behöver senare.

Att jämföra Belgien och Nederländerna kan kännas som en akademisk övning för svenska bolag. Men poängen är inte länderna i sig. Poängen är att om grannländer kan skilja sig så här mycket — så gör era marknader det också. Och era affärer skiljer sig förmodligen mer från varandra än ni tror, även inom samma land.