Alla avsnitt

Prenumerera på podden

Missa aldrig en uppdatering från B2B-spaningen

B2B-spaningen lorem ipsum dolor sit equiem factum inbox lorem set tacticts.

Läs hela transkriberingen från det här avsnittet

Det finns ett mönster jag stöter på gång på gång när jag är ute och föreläser eller pratar med ledningsgrupper. Någon i rummet — inte sällan en säljchef, en styrelseledamot eller en vd — lyssnar på resonemanget om hur B2B-köparen har förändrats, nickar lite, och säger sedan något i stil med: ”Ja, men vi är annorlunda. Det där funkar inte hos oss.” Och där dör samtalet.

Det här avsnittet av B2B-spaningen ägnade jag och Ira åt just det motståndet. Inte motståndet på företagsnivå — utan invändningarna från enskilda personer som bromsar förändringen inifrån. Vi tog oss an de vanligaste argumenten ett efter ett, för det är där friktionen sitter när bolag försöker ställa om hur de jobbar med marknad och sälj.

Varför håller ”vi är annorlunda” inte som argument?

Det här är förmodligen den invändning som skaver mest. Och jag förstår var den kommer ifrån — de flesta företagsledare anser att deras erbjudande, affärsidé eller sätt att jobba är unikt på något plan. Men det är inte det diskussionen handlar om. När vi pratar om förändrad köpresa pratar vi om hur människor — alltså köparna — har förändrat sitt beteende. Hur de söker information, hur de reducerar risken att göra fel, hur de förankrar beslut internt.

Det är två olika diskussioner. Att ditt företag är speciellt påverkar inte hur en beslutsfattare hos er målgrupp googlar, jämför alternativ eller pratar med kollegor innan de tar kontakt. Och det här är inte heller någon nyhet — beteendet har förändrats under ett par decennier. Pandemin accelererade det, AI har accelererat det ytterligare, och beslutsfattarna blir dessutom yngre. Det är inte samma generation som för tjugo år sedan.

Konkurrerar du fortfarande mot dem du tror att du konkurrerar mot?

En sak som ofta missas är att kunderna idag jämför helt andra alternativ med varandra. Bara för att ni levererar en specifik tjänst eller produkt som löser ett problem betyder inte det att kunden ser tre liknande leverantörer som sina alternativ. De kan ha tre, fyra helt olika typer av lösningar uppe på bordet — från företag ni inte ens har på er konkurrentlista.

Det är ett beteende som förändrats i takt med att tillgången till information vuxit. Köpare jämför päron med äpplen, inte för att de är förvirrade, utan för att de ser att samma problem kan lösas på olika sätt. Det får konsekvenser för hur ni positionerar er och vilket innehåll ni producerar.

Varför ligger marknad ofta före sälj i förståelsen av köpbeteendet?

Det här är ingen kritik mot säljledare, utan en observation: väldigt få säljledare inom B2B har lång erfarenhet av den digitala försäljning som växer fram nu. Hur skulle de kunna ha det? Den finns ju inte än i tio år tillbaka. Marknadsförare har däremot studerat onlinebeteenden och sökmönster i Google i över ett decennium. De ser vilka frågor som dyker upp tidigt i köpresan, långt innan sälj kommer in i bilden.

Det betyder att sälj och marknad måste jobba mycket tätare ihop än de flesta gör idag. Många bolag agerar som att första mötet är starten på en säljprocess. För kunden är det ofta slutet på en lång köpresa. Den skillnaden i synsätt är central — och den kräver att man tänker om hela strukturen kring sina team. Det är där tanken på ett revenue team blir intressant: olika kompetenser som jobbar i olika faser av köpresan mot samma mål, snarare än en säljare som ensam ska hova in en affär.

”Vi har testat marknadsföring och det funkade inte” — stämmer det verkligen?

Det här är en invändning jag hör ofta. Och scenariot ser ungefär likadant ut varje gång: ett marknadsteam snappade upp att inbound och content marketing var det heta för tio år sedan. De fick budget för HubSpot eller motsvarande, köpte in innehållsproduktion från en byrå, och började driva leads via formulär och nedladdningar. Sedan visade det sig att leadsen inte var tillräckligt kvalificerade. Sälj jagade dem, upptäckte att ingen ville köpa, och rapporterade tillbaka att det inte funkade.

Men det är två saker som ofta är fel i den här satsningen. Det första är att det dömdes ut för snabbt — som ett test snarare än en långsiktig satsning. Det andra är att man försökte locka in köpare med lockbete för att fånga kontaktuppgifter, istället för att bygga trygghet. Det är två helt olika syften. Att någon laddar ner en rapport säger ingenting om att de är redo att prata med sälj. Om man istället bearbetar marknaden under sex till tolv månader för att bygga förtroende, ser det helt annorlunda ut. De flesta som ”testat” har inte gjort det på riktigt — varken ekonomiskt eller samarbetsmässigt mellan sälj och marknad.

Är det fysiska mötet verkligen där förtroendet uppstår?

”Det är i mötet förtroendet byggs” — det argumentet kommer ofta från personer som jobbat länge med relationsförsäljning. Och jag håller med om att inget slår det fysiska mötet. Men man måste fråga sig vad det är som faktiskt händer där. Det är något personen säger, någon insikt som uppstår, någon kemi. Inget av det är omöjligt att åstadkomma digitalt.

Det finns bolag som byggt hela sin webbplats kring video — varje produkt, varje genomgång med samma person, så köparen får titta i lugn och ro innan de bokar mötet. När de väl träffas finns redan ett förtroende. Den här podden är ett annat exempel: de flesta som träffar mig idag vet redan hur jag låter, ser ut och vad jag tycker. Skillnaden mot för två år sedan är enorm.

Som det formuleras i avsnittet: ”Jag är helt övertygad om att det fysiska mötet är bättre. Skillnaden är att dagens köpare inte vill ha det fysiska mötet för att få det första förtroendet.” Det är hela poängen. Inte att digitalt är bättre än fysiskt — utan att förtroendet behöver byggas innan mötet, inte i det. Här blir content marketing och video centrala verktyg, inte tillval.

Vad vill du egentligen åt med mötet?

Många säljteam mäts på antalet möten. Men det är inte mötet i sig som är värdet — det är vad som uppstår i mötet. Effekten ska vara att kunden tar ett steg närmre nästa punkt i köpresan: konstaterar att de har ett problem, förstår en konsekvens, ser en möjlig lösning. Det kan innehåll också åstadkomma, om rätt personer tar del av det.

Köparen gör sin köpresa parallellt oavsett. Även när en säljare initierar kontakten kommer köparen att titta på videos, lyssna på poddar, gå på events och läsa innehåll. Det ena ersätter inte det andra. Och här tror jag att man som bolag behöver tänka mer åt e-handelshållet: hur mycket av köpresan kan kunden göra på egen hand? Inte för att eliminera säljarna, utan för att möjliggöra self-service där det är möjligt — säljaren förstärker sedan det som kunden redan börjat förstå.

När proaktiv outreach lämnar fotavtryck du inte ser

Ett exempel som fastnat hos mig: ett bolag anställde en hungrig men junior säljare istället för att satsa parallellt på marknad. Efter ett halvår hade säljaren slutat — inga resultat. När man gick in i CRM:et visade det sig att personen skickat ett standardmejl till runt 400 potentiella kunder, med en standardfras som i princip började med ”hörni”. I 99 procent av fallen blev det nej. Inga möten överhuvudtaget.

Det allvarliga är inte att metoden inte fungerade. Det är fotavtrycket den lämnade hos 400 möjliga kunder. De vet nu vilka bolaget är, hur de beter sig, och hur ointresserade de varit av kundernas faktiska situation. Det gör nästa kontakt svårare. När ledningen inte har koll på vad som händer bakom kulisserna — när det inte finns en gemensam strategi mellan ledning, sälj och marknad — låter man individer marknadsföra och sälja som de känner för. Och varje sådan kontakt påverkar varumärket, oavsett om den leder till affär eller inte.

Det är där allt det här hänger ihop. Köparen bestämmer när och hur de vill köpa. Det vi som bolag styr över är vilket fotavtryck vi lämnar längs vägen — i mejl, på webben, i video, i innehåll, i mötet. Och det fotavtrycket avgör om vi finns med på listan när köparen väl är redo.