Alla avsnitt

Prenumerera på podden

Missa aldrig en uppdatering från B2B-spaningen

B2B-spaningen lorem ipsum dolor sit equiem factum inbox lorem set tacticts.

Läs hela transkriberingen från det här avsnittet

Det finns en scen som upprepar sig i svenska ledningsgrupper. Någon har sett en annons på Instagram i helgen, någon annan undrar varför företaget inte ligger högst upp på ett visst sökord, och en tredje föreslår att man borde börja göra videos. Alla har idéer om marknadsföring. Men när det är dags att stå för resultatet är det marknadschefen som står ensam med ansvaret — om hon ens sitter med i rummet.

Det är ett mönster värt att stanna upp vid. För bakom de välmenta idéerna ligger en strukturell obalans som påverkar hur svenska B2B-bolag faktiskt drivs framåt.

Varför sitter inte marknadschefen alltid med i ledningsgruppen?

I många B2B-bolag är säljchefen självklar i ledningsgruppen, medan marknadschefen inte är det. Det ger sälj ett tolkningsföreträde som har vuxit fram av historiska skäl — sälj har alltid setts som det viktigaste på agendan. Det är fortfarande viktigt, men något har förändrats under de senaste fem till tio åren: hur kunder köper. Och när köpresan förändras blir innehåll, digitala kanaler och B2B-marknadsföring centrala frågor i precis allt som rör tillväxt.

Problemet är att marknadsrollen historiskt inte har representerat den typen av diskussioner. Marknad har setts som någon som hanterar reklambyrån, gör skyltar eller ordnar event. Då blir det främmande för en ledningsgrupp att plötsligt lyssna på samma person i frågor om go-to-market och tillväxt. Det handlar inte om att alla marknadschefer per automatik ska in i ledningsgruppen — det krävs strategisk kompetens och affärsförståelse — men dörren behöver öppnas.

Är det ifrågasättande eller faktiskt intresse?

När någon i ledningsgruppen säger ”jag såg en annons på Instagram, kan vi göra så?” är det lätt att tolka det som ifrågasättande. Men det kan lika gärna vara genuint intresse. Att någon överhuvudtaget tittar på Instagram med affärsögon är något att glädjas åt, inte något att försvara sig mot.

Samma sak åt andra hållet. En VD som ställer kanske inte alltid kompetenta frågor till sin ekonomichef ger samtidigt ekonomichefen en chans att förklara varför man rapporterar på ett visst sätt — och ibland leder frågorna faktiskt till bättre rapportering. Inputen från någon som inte sitter mitt i en funktion kan vara värdefull, just för att den kommer utifrån. Det går att ta in den feedbacken som man tar in en extern konsult: ingen blir sur på en konsult som ifrågasätter en process. Samma mindset funkar internt.

Vad händer om marknadschefen vänder på frågan?

Det finns ett enkelt grepp som förändrar dynamiken. När någon i ledningsgruppen kommer med en idé — ”borde vi inte vara på TikTok?”, ”kan vi inte göra videos?” — så svara: jättekul idé, jag tar fram en plan på vad det kostar och hur mycket budget vi behöver allokera för att göra det.

Då händer två saker. Antingen visar det sig att idén bygger på att personen inte har förstått hur underbemannad marknadsfunktionen är — för hade resurserna funnits, hade aktiviteten redan varit igång. Eller så får man faktiskt loss budget för något bra. Hur som helst flyttas samtalet från tyckande till prioritering.

Det finns ett konkret exempel som illustrerar det här. På en brainstorming på ett industriföretag föreslog en säljare att man borde göra videos och publicera på sociala medier. Marknadschefen svarade: jättebra idé — jag har inte sett några videos. Poängen var inte att avfärda förslaget, utan att påminna om att säljaren själv har en mobil i fickan och varje dag möter kunder. Det är inte marknadschefens ansvar att producera allt innehåll i ett bolag. Idag skapar i princip alla innehåll, inklusive VD:n. Det är en mindsetfråga.

Varför söker sig så många marknadschefer vidare?

Det finns ett tydligt beteendemönster som är värt att känna igen. När en marknadschef möter ständigt motstånd, inte får göra det hon själv har på agendan, måste rätta sig efter andras tyckande och samtidigt försöka utbilda organisationen internt — då tar arbetet mer energi än det ger. Och då söker hon sig vidare till ett bolag som faktiskt ser marknadsföring som en intäktsdrivande funktion.

Det här är inget marginellt fenomen. Så fort det blir lite krisigt i B2B-bolag är det vanligt att man drar ner på marknadsföring och försöker öka försäljningen istället. Antalet nedskärningar i marknadsroller de senaste åren talar sitt tydliga språk. Det är ett större problem än vad många vågar erkänna, och det syns i atmosfären långt innan en marknadschef faktiskt säger upp sig — i hur hon rättar sig, hur sönderstressad hon är, hur tunna projekten blir.

Vad gör en Chief Revenue Officer som en traditionell marknadschef inte gör?

Det växer fram en roll som i någon mån löser den här obalansen: Chief Revenue Officer. När ansvaret för marknad och sälj ligger hos samma person försvinner uppdelningen. Det blir en rörelse för att driva pipeline framåt, där överlämningar mellan funktioner kan designas på ett helt annat sätt än i traditionellt uppsatta bolag. Du ser plötsligt hur ett revenue team kan samarbeta istället för att skicka leads över ett staket.

Samma egenskap finns hos marknadschefer som tagit steget mot tillväxtansvar. De är hungrigare, tar mer plats, och argumenterar utifrån kritiska tillväxtfrågor istället för från en marknadskoordinatorsnivå. Den typen av personer kommer ta betydligt mer plats i svenska ledningsgrupper framåt — och det kommer förändra hur bolagsledningar pratar om B2B-köparen.

Är vi verkligen så hierarkiska att vi inte vågar säga ifrån?

Sverige är ett platt land jämfört med England, Tyskland eller Finland. Vi har inte den typen av hierarkier där chefen bestämmer i slutändan. Ändå är det förvånansvärt få som vågar säga rakt ut: det där var en av de sämsta idéerna jag hört på länge, men tack för bidraget. Inte exakt så, men i den andan.

Det går också att vända på det. Den som tystar idéer — kreativitetsdöaren — är värre än den som kommer med en dålig idé. För det är just inputen från andra håll som ofta föder något nytt. Kanske inte just den idén, men en annan idé som triggas av den. I en ledningsgrupp där högt i tak och breda väggar är norm, där hierarkin skippas och alla får vara lika mycket värda runt bordet, händer det saker. Det är en ledarskapsfråga, inte en kompetensfråga.

Vad ska marknadschefen själv göra?

Det ligger ett stort eget ansvar i att ta platsen. Att möta idéer med nyfikenhet istället för försvar. Att se den som kommer med ett förslag som någon som vill bidra, inte som någon som kritiserar. Att svara med planer och budgetbehov istället för förklaringar. Att inse att alla i ett bolag på ett sätt är säljare — ekonomi, kundsupport, konsultorganisationen, VD:n — och alla finns där för en enda person, kunden.

När marknadschefen slutar se sig själv som en silo, slutar säga ”det är inte mitt jobb att producera videos, det är säljarnas”, och börjar agera som någon som driver hela kedjan av aktiviteter framåt — då börjar också ledningsgruppen lyssna annorlunda. Det förtroendet byggs inte med en presentation. Det byggs i hur man bemöter den där Instagram-idén på måndagsmötet.