Alla avsnitt

Prenumerera på podden

Missa aldrig en uppdatering från B2B-spaningen

B2B-spaningen lorem ipsum dolor sit equiem factum inbox lorem set tacticts.

Läs hela transkriberingen från det här avsnittet

Tänk dig att en kund just har bokat ett möte via formuläret på din hemsida. I HubSpot eller Google Analytics står det ”organisk sök” som källa. Du drar slutsatsen att SEO funkar, och nästa kvartal lägger du ännu mer pengar på sökord och innehåll som rankar. Men om du faktiskt frågar kunden hur hon först hörde talas om er, svarar hon: ”En kollega tipsade mig efter att ha lyssnat på er podd.” Sökningen var bara sista steget — det som faktiskt skapade efterfrågan stod ingenstans i rapporten.

Det här gapet mellan vad som mäts och vad som faktiskt driver affären är kärnan i det som brukar kallas Dark Social, eller Dark Funnel. Begreppet har drivits hårt av Chris Walker på Refine Labs i flera år, och det handlar om allt som händer i köpresan innan en köpare söker upp er aktivt — det som påverkar beslutet men inte syns i något verktyg.

Varför ser rapporterna fortfarande ut som 2014?

För tio år sedan stämde den klassiska modellen ganska bra. Du publicerade en bloggartikel, delade den med en länk på LinkedIn, någon klickade sig vidare till hemsidan och blev ett mätbart besök från sociala medier. Mer trafik gav fler leads, fler leads gav fler kunder. Det var en logisk kedja och därför var sökmotoroptimering kungen.

Idag beter sig köparna helt annorlunda. De konsumerar innehåll där de redan befinner sig — i LinkedIn-flödet, i poddappen, på YouTube, på events. De vill inte ens lämna plattformen, och plattformarna belönar dem som inte tvingar bort dem. När någon väl är redo att lära sig mer om ett specifikt företag googlar de namnet eller frågar ChatGPT. Det är då de dyker upp i analysverktyget — som ”organisk sök” eller ”direkttrafik”. Det som faktiskt skapade intresset hände långt tidigare och syns aldrig i rapporten.

Hur kan ett poddavsnitt bli en Google-sökning i statistiken?

Säg att någon lyssnar på ett poddavsnitt under en bilresa, fastnar för en tanke och tänker att det här företaget vill jag veta mer om. Ett par dagar senare googlar personen företagsnamnet, klickar sig in på sajten och bokar ett möte. I HubSpot står det ”organic search”. Men det var podden som gjorde jobbet. Sökningen var bara mekanismen för att hitta tillbaka.

Samma sak gäller events där företagsnamnet kommer upp i ett samtal, nätverk där någon tipsar om en leverantör, en LinkedIn-post som någon såg för tre veckor sedan. Det här är exempel hämtade från verkliga formulärsvar — och alla hamnar de under ”organisk sök” om man inte frågar kunden själv. Tittar man inte längre än till rapporten är slutsatsen given: vi behöver mer SEO. Frågar man kunden visar det sig att svaret är något helt annat.

Vad är self-reported attribution och varför ändrar det allt?

Den enklaste motåtgärden är något som kallas self-reported attribution. Det är inte mer komplicerat än ett fritextfält i de konverterande formulären på sajten — boka demo, boka möte, ladda ner — där frågan ställs: ”Hur hörde du först talas om oss?” Inte en lista att bocka i, utan ett öppet fält där kunden själv får formulera sig.

När svaren börjar trilla in dyker mönster upp som inget verktyg fångar: ”min kollega tipsade”, ”jag var på ett event”, ”jag är med i ett nätverk där någon nämnde er”, ”jag följer er på LinkedIn.” Den här datan ska sedan följa med affären hela vägen, inte bara stanna i ett formulärsvar. Säljarna behöver också ställa frågan i sina egna samtal — i sociala medier, i mejl, på telefon — och föra in svaret i CRM:et så att det går att koppla till faktiska affärer som stängs. Då börjar det gå att se vilka kanaler som faktiskt driver de bästa diskussionerna och de bästa affärerna, inte bara vilka som genererar mest trafik. Det är så B2B-marknadsföring börjar bli datadriven på riktigt — för utan datan är ”datadrivet arbete” mest en självbild.

Är det datan eller modet som saknas?

Det här är där två perspektiv ofta krockar. Det ena säger: vi kommer aldrig kunna mäta allt, ibland måste man bara våga satsa på saker som bygger varumärke och förtroende, även om effekten dyker upp först om två år — om ens då. Det andra säger: visst, men i praktiken är det just bristen på data som gör att satsningen aldrig blir av. Marknadschefen äger sällan sin egen budget fullt ut. Någon annan i ledningen — VD, CFO, styrelse — ska godkänna att en halv miljon går till en podd istället för till produktutveckling eller en till säljare.

Båda har rätt. Magkänsla är inte fel — det är något AI inte kan ersätta — men magkänsla räcker sällan för att lossa investeringspengar i ett medelstort B2B-bolag. Den som ska godkänna vill ha ryggen fri. Det är inte ett känslobaserat beslut, det är ett rationellt beslut om att satsa kapital och vänta sig avkastning. Då behöver det finnas något som pekar i rätt riktning, även om det inte är en perfekt graf.

Vad händer när podden utvärderas efter ett år?

Här är ett scenario som upprepar sig. Marknadschefen får igenom en halv miljon för att bygga en podd ordentligt — studio, utrustning, redigering. VD säger ja, kör. Ett år senare kommer frågan: vad har vi fått ut av det här? Utan self-reported attribution finns inget bra svar. Slutsatsen blir att satsningen inte gav något, pengarna flyttas, podden läggs ner. Samma mönster återkommer för YouTube-satsningar, inbound-projekt och allt annat som hör hemma i den tidiga delen av köpresan.

Det är därför kopplingen mellan datainsamling och investeringsbeslut är så viktig. Inte för att en krona ska kunna kopplas till exakt två kronor — den nivån går ändå inte att nå — utan för att kunna visa en rörelse. Att de bästa diskussionerna kommer från middagar och nätverk. Att podden återkommer i kundsvaren. Att YouTube-kanalen nämns när nya leads ringer. Det räcker ofta för att en CFO ska kunna prioritera om.

När börjar man egentligen påverka nästa års budget?

En praktisk poäng som lätt missas: om du kommer till VD och CFO i höst och vill få in en ny stor satsning i nästa års budget — då är du försent ute. Tankarna är redan satta. Den som vill påverka nästa års budget behöver börja jobba med det redan i januari, samma år. Bygga case, samla in self-reported attribution, visa rörelser, tugga sakerna i flera möten, få in CFO-perspektivet, säljchefsperspektivet och kundsupportsperspektivet längs vägen. Small steps framåt, framåt, framåt.

Samtidigt: om man hela tiden möter ett nej till nytänkande, om ledningen inte alls är öppen för att förstå hur B2B-köparen faktiskt beter sig idag, då kanske man också är på fel företag. De som lyckas bäst är ofta de som inte ens fastnar i mätdiskussionen, utan inser att förtroende byggs på de här plattformarna idag och bara gör det. De ligger redan långt före.

Vad tar man med sig från det här?

Det enkla första steget är att lägga till en fritextfråga i alla konverterande formulär: hur hörde du först talas om oss? Det andra är att få säljarna att ställa samma fråga i sina samtal och föra in svaret. Det tredje är att börja prata om kopplingen mellan att skapa efterfrågan och att fånga den, och visa det för ledningen — gärna med stöd i hur köpresorna har förändrats enligt analytiker som Gartner och Forrester. Det handlar inte om att bevisa varje krona, utan om att göra två saker synliga som idag är osynliga: vad som väcker intresset, och vilka kanaler som faktiskt återkommer när kunderna får berätta själva.

Den största risken just nu är inte att satsa på fel saker. Det är att fortsätta satsa enbart på det som är mätbart, och därmed missa hela halvan av köpresan där besluten faktiskt formas.