Varför företag behöver tänka som ett mediaföretag – content marketing på riktigt

Tänk dig så här, en skala 0 till 100 där 100 är Steven Spielberg-kvalité. Noll poäng är det sämsta du någonsin har sett på hela internet. Var någonstans på skalan behöver du vara för att känna att det är okej att lägga upp din första video?

Hej och välkomna tillbaka till ännu ett avsnitt av B2B-spaningen med Magnus Brynestam och Ira Kolehmeinen. Idag har vi spanat in ett intressant inlägg. Rebecca Linde, som är COO och marknadschef på Softhouse, har skrivit om just "Head of CEO Content", för hon har spanat in en artikel — eller en jobbannons faktiskt — i USA där man söker efter en heltids contentproducent som jobbar med content enbart för VD:n i ett bolag i San Jose i Kalifornien. Man lovar en lön på mellan en och en halv och två och en halv miljon årligen, vilket också är ganska intressant. Man vill alltså ha en riktigt duktig contentproducent. Vad är dina spontana tankar om en sådan rekrytering och det tänket överhuvudtaget?

Jag tänker direkt: wow, en sådan vill jag också ha. Samtidigt tänker jag: ska det faktiskt vara någon annan som gör VD:ns content? Hur autentiskt blir det då? Hur kan man få till det där? Men häftigt, absolut. Jag tror det ligger något i att man ändå måste få till det, för det är så många chefer, ledare och VD:ar som inte är aktiva överhuvudtaget på LinkedIn eller sociala medier generellt — för att finnas där kunderna finns. Det måste man definitivt ändra på. Wow, häftigt. Jag vill också ha. Och sen ska man verkligen ha lite kruven.

Ja, jag tycker det är 100, 110 % rätt tänkt att rekrytera en person som ansvarar för innehållet. Det går egentligen hand i hand med hur jag själv har resonerat i åtminstone fem eller sex år, sedan jag såg Gary Vaynerchuks contentmodell som bygger väldigt mycket på att skala upp sitt innehåll. Väldigt kortfattat bygger den på att det inte är andra som gör hans innehåll — det är han som gör innehållet — bara att han har andra som skalar upp det. Det går ut på att personen i fråga dokumenteras väldigt mycket. Man följer honom på gator och i tunnelbana och flygplan och i möten och allting. Standarden är att allt spelas in, och sen har man väldigt mycket content att återanvända och repurposa i olika kanaler — poddar, livesändningar, massa saker. Han har ett team på 30 personer som gör hans content heltid i massa olika länder, och målet är att de gör ungefär 200 innehållsdelar i veckan som publiceras året runt.

Jag tycker att tänket som Rebecca tar upp — med en person som gör en VD:s content — är ett steg i rätt riktning, men det är inte ett stort steg jämfört med vad många andra har kommit fram till att det behövs. Jag tänker att det inte handlar om att någon annan ska göra ditt innehåll, utan om att skala upp din kunskap och få ut den i så stor skala som möjligt.

Absolut. Det är ju precis det du säger — att ha någon som följer med med en kamera hela tiden. Jag menar, står man någonstans och föreläser eller är på ett möte har man inte alltid möjlighet att dokumentera själv allt man säger eller kommer på eller tycker. Det är klart att man behöver få hjälp med det. Jag tänker att det här skulle kunna vara en liknande diskussion som den vi hade om hur mycket AI man ska använda i olika sammanhang — hur mycket hjälp ska du ta för att kunna få ut det du gör, det budskapet eller det innehållet och den kunskapen du besitter? Det är klart att du måste ta hjälp.

Jag tänker också på vikten av att — nu tänker jag ur ett ledarskapsperspektiv — faktiskt visa vägen som ledare. Jag läste ett inlägg från Pontus Ros, som är grundare och VD för Linked Coach och som också har blivit intervjuad av tidningen Chef om hur vanligt det är att en chef delegerar bort LinkedIn till någon annan som ska sköta det. Han pratar i sitt inlägg från bara igår om att det är viktigt att som ledare vara den som visar vägen, att också vara den som är aktiv. Och jag tänker likadant här — att man kanske inte har möjlighet att direkt anställa, men att man i ett lite mindre bolag ändå är den som visar vägen, gör de här sakerna, och att man gemensamt med resterande team kan bli mycket mer synliga i de sociala kanaler där ens kunder finns och sprida den kunskapen och det innehållet och det budskapet man vill få ut.

Det var väldigt få i Sverige som är aktiva på framförallt LinkedIn, vilket han pratar om. Man vet det, men det förvånar mig ändå lite, för det är ju inte så svårt att vara aktiv på LinkedIn. En hel del har ju i alla fall tagit steget att dokumentera sina föreläsningar och liknande. Men det jag ser som en stor skillnad — som till exempel Gary Vaynerchuk lyckas med och som många andra inte lyckas med — är just vad som händer under de här träffarna.

Jag hade föreläsningar härom dagen i Stockholm för marknadschefer. Jag höll min föreläsning som vanligt, sen hade vi gruppövningar och diskussioner, och efter diskussionerna kom en och annan fram och ville prata om vissa saker — kände igen sig, hade en utmaning och ville höra min input på den. Att filma den dialogen, det är kanske bara två–tre minuter korta klipp, men det är precis in i painpointen på den person jag försöker hjälpa. Att dokumentera det, ha det som ett klipp på sociala medier och så vidare. Vi ser jättelite sånt i Sverige, men i USA, om man tittar på Gary Vaynerchuk och liknande personer, finns det massa sånt. Många coacher har fångat att det är den stunden vi ska filma — exakt när vi har dialogen med kunden one-to-one. Det kan också vara i digitala möten där man spelar in, men det blir ännu mer levande när man verkligen har en dialog och pratar. Det är verkligen content som internet skriker efter, men väldigt få tar chansen och möjligheten att göra det.

Ja. Och att sitta och diskutera — vi är ju i vår podd ganska spontana med saker, det är ingenting jätteförberett och det kan komma lite det ena med det sjunde. Men att spela in ett möte eller en diskussion eller ett samtal man har, det är jättebra, men det blir ändå snäppet mer autentiskt när det är taget ur den exakta situationen — att det är äkta, att det inte är invat och framtaget utan att det kommer mycket mer spontant.

Fast Magnus, det här pratade ju du och jag om för måste vara ett och ett halvt år sedan. Nu ska jag försöka komma ihåg, men vi hade en diskussion — vi har haft flera diskussioner — om att vi i Sverige generellt sett behöver bli bättre på att fånga det här: att man kommer ut från ett kundmöte eller ett möte eller en föreläsning och fångar den direkta känslan av vad man har upplevt där inne, och bara ut med det live någonstans direkt. Kommer du ihåg att vi har pratat om det?

Ja, absolut, absolut. Det är väl det du pratar om just nu, att det är det som kommer. Vad tror du att det beror på att man i USA är så mycket bättre på att fånga de här exakta situationerna där och då när de händer?

Jag tror att det handlar mycket om konkurrensen som finns — att det krävs mycket mer för att sticka ut. Jag har jobbat väldigt många år med framförallt B2B-marknadsföring i Sverige, och konkurrensen här är ju jätteliten. Det finns ett fåtal aktörer inom varje kategori om man ska hårdra det. Tittar man internationellt finns det säkert hundratals och ibland tusentals. I USA kanske man till och med jobbar på lokal nivå — det finns inte fem konkurrenter utan 50 konkurrenter i samma stad. Då måste du hitta på saker för att verkligen sticka ut, göra grejer, komma på nya idéer, våga ta för dig och våga synas och skilja dig från hur de andra gör. Verkligen hitta ditt sätt att få uppmärksamhet. Så jag tror att det handlar väldigt mycket om det.

Sen tror jag också att det är ett lite mer framåtlutat mindset. Vi som bor i Sverige är kanske generellt sett inte de som vill ta jättemycket plats. Amerikaner å andra sidan — i alla fall i min erfarenhet — är lite tvärtom. De tar ganska mycket plats och är ganska högljudda och hela den biten. Och jag tror att det är lite det också, för väldigt många gånger när jag coachar och utbildar i de ramverk jag jobbar med hör man nästan alltid: "Det är ganska amerikanskt", som om det vore en dålig grej. Det kanske är den bra grejen i det här fallet. Det är ju jätteamerikaniserat i Sverige på massa andra områden, så varför inte våga ta den platsen?

Herregud, för två år sedan skulle jag aldrig ens tänka tanken att lägga upp en video på mig själv på internet. Inte en chans. Och nu sitter vi här och har gjort typ — snart höll jag på att säga — 100 avsnitt av den här podden, och lägger upp video på LinkedIn i varenda dag, och folk kan bara gå in och titta på hur man låter och ser ut och alltihopa. Det är ju en tröskel att komma dit. Nu pratar vi om ganska avancerad content marketing — att vi kanske ska spela in samtal när vi fikar med någon eller till och med träffar någon på gatan. Vi har accelererat från att inte synas alls till att prata om heltidsanställda som sköter innehållet. Det är intressant att se den utvecklingen.

Det är exakt det jag menar. Vad kan hända med ett företag om VD:n eller någon annan expert på företaget tar den platsen — och då menar jag inte platsen i företaget utan på internet — och är den som associeras med kunskap och förtroende, den som man helst av allt lyssnar på? Det tar ju tid, men efter ett antal månader och år har man tagit den positionen. Det finns ingen annan som konkurrerar med det om man jobbar med video på det sättet vi pratar om här.

En utmaning som jag själv har — jag är kanske mer amerikan eller latina i mitt sätt, och har absolut inget problem att vara med på video eller synas och höras — är just precis det som en sådan roll skulle lösa. Någon som är med mig och kan dokumentera mig i de situationer där jag är en av huvudpersonerna som sitter och diskuterar ett ämne eller en problematik med någon. Det hade varit perfekt för mig. Sen kanske mitt företag är något för litet ännu, men kanske får jag börja fundera på vad det är för resurser jag ska ta in när det väl är dags.

Det känns som att innehåll, sociala medier och allt det här alltid läggs på marknadsavdelningen. Det är marknadsavdelningen som ska se till att det kommer ut inlägg på LinkedIn, att videos produceras, att allting görs. Om det nu är så viktigt som alla ledare säger — att vara synlig på LinkedIn — då är det väl superviktigt att ni som ledare faktiskt också är de som driver det. Medarbetarna kommer ju inte göra som ni säger, de kommer göra som ni gör. Och han pratar om marknadsavdelningens ansvar: varför måste det vara marknadsavdelningens ansvar att se till att folk blir aktiva på LinkedIn? Varför ska det vara så? Och han skriver: vi måste se LinkedIn för vad det är — ett affärsnätverk. Inte skickar ni väl marknadsavdelningen till alla de fysiska nätverken ni är med i?

Han har en grymt bra poäng där. Jag tror att marknadsförare måste tänka på det sättet också och inte bara anse att man ansvarar för allt det där. Det räcker att vi tittar i en rekryteringsannons för en marknadsförare för att se hur mycket som har lastats på den rollen. Vad som egentligen har hänt är att man indirekt säger att våra köpare och målgrupper har förändrat sitt beteende och de här kanalerna blir allt viktigare, och därför behöver vi någon som ansvarar för det. Det man inte har förstått är precis det som Pontus och du säger — varför ska det vara marknadsavdelningens ansvar, som dessutom har ganska lite resurser, att sköta det mesta av kommunikationen med resten av marknaden? Det är ologiskt proportionerligt att det ska vara så.

Och jag tänker också att många av de satsningar som görs — ta hemsidor till exempel — faller också ofta på marknadsavdelningen. Men är det rätt? Det handlar om text och bild i många fall, men det är massa teknik och stora investeringar, CMS-system och massa saker som ska ligga till grund. Det har liksom bara blivit så någon gång i historien att marknad hade hand om trycksaker, och när kommunikationen digitaliserades tog man det på nätet. Och plötsligt är vi snart i 2026 och kan prata med en AI-bot som bygger en hemsida åt oss. Det har gått så himla fort, och det bara råkade bli så att marknad ansvarar för alla de här delarna. Jag ser inte att man inte ska ansvara för det, men resursmässigt blir det ju helt konstigt när man tänker efter.

Precis som du är inne på — vi skickar ju inte bara marknadsavdelningen på nätverk, eller skickar bara marknadsavdelningen för att berätta för alla kunder om vad vi håller på med. Det är inte riktigt så man gör. Man outsourcar inte sin egen expertis heller, utan man tar ju ofta hjälp av externa byråer eftersom marknadsavdelningen är så liten. Så någonstans outsourcar man det ytterligare en gång — det är inte bara marknadsföraren utan marknadsförarens byrå som gör kommunikationen. Jag tycker det är jättebra att Pontus spanar in det, och jag håller 100 % med och brukar predika om det ganska mycket också.

Men vi tar ett annat exempel. Ta Chris Walker, som vi också pratar mycket om i den här podden och som är en stor inspirationskälla för mitt mindset. Han har blivit en av de största inom B2B-marknadsföring i världen ganska snabbt. Det han började göra var att ha en kamera bredvid sin skärm där han spelade in allt han sa till sina kunder — inte säljsamtalen i sig, utan han filmade sig själv när han svarade på riktiga frågor från kunder han pratade med. Det blev hans content. Det var hans första contentstrategi, och det är ju inte heller helt främmande. Hur lätt är inte det att göra? Sätt på kameran och spela in. Snappar du upp att du har något bra som du vill få med dig, outsourcar han det till ett annat företag som klipper upp det och gör små klipp. Det finns svenska företag som gör det också. Jag ska anlita ett sådant alldeles snart för att klippa upp mitt content.

Det handlar just om att du måste spela in det. Som Gary Vaynerchuk säger: "Document, don't create" — tänk inte att du måste skapa innehåll, dokumentera vad du redan gör. Du slipper spendera massa tid på att planera. Hur många gånger har man inte suttit på LinkedIn och tänkt: vad ska jag skriva om nu? Så fastnar man och får stress för att man inte hinner med det. Dokumentera vad som händer så har du hundratals bra inlägg istället, utan att behöva pressa fram det — inlägg som dessutom är hämtade från verkligheten, från vad du har upplevt och vad dina kunder frågar om. Det kreativa momentet blir väldigt minimalt stressande och väldigt frigörande.

En av de första sakerna jag brukar rekommendera till dem jag jobbar med är att överväga att rekrytera en heltidsvideograf. För några år sedan var rekommendationen att anställa en content writer för att skapa innehåll. Nu är första rekommendationen att anställa en videograf — med AI kan man sedan få ut väldigt mycket skrivet innehåll när man väl har transkriberat videoinnehållet.

Jag satt igår kväll och gjorde en liten matematisk kalkyl över kostnaderna. Om man som ett bolag hyr in ett videoteam för att göra innehåll jämfört med att ha en heltidsanställd som gör det åt hela företaget — inte bara en VD utan hela företaget. Jag ska först säga hur mycket innehåll det här företaget skapar så man får en bild av vad den här personen gör.

Den ensamma personen gör 40 poddavsnitt om året — ungefär ett i veckan förutom på semestertid. Poddavsnitten filmas i en studio de har på kontoret. Han klipper upp dem, gör en ljudversion av podden som publiceras på Spotify och Apple Podcasts, och publicerar videopodden på YouTube. Sen klipper han upp dem till ungefär tre riktigt bra videoklipp från varje avsnitt som publiceras på sociala medier, YouTube Shorts och LinkedIn. Sedan skapas textinnehåll av dem — han använder AI mycket för att skapa summeringar och textinnehåll till varje inlägg. Och sedan får han ut två till tre ganska långa, hjälpande bloggartiklar som publiceras på hemsidan. Det är alltså hundratals olika klipp per poddavsnitt, och jag tror att det är upp till 80 artiklar eller något sådant baserat på detta — och det gör en person.

Hans lön räknar jag med — för att ta i lite grann — en miljon med sociala avgifter, lite events, lite resor och så vidare. En miljon i kostnader totalt ungefär. Sedan kollade jag vad det skulle kosta att köpa in från byråer, och då kom jag fram till någonstans mellan två och 3,5 miljoner. Och det finns inte en chans att de hade hunnit med det på samma tid heller, eftersom det är massa ledtid och så vidare.

Den stora effekten här är också att den här personen som gör detta i företaget lär känna alla internt och kan planera på ett helt annat sätt. Kommer det upp en grej kan han göra den grejen direkt — det finns ingen ledtid, inget nytt projekt som ska planeras och ingen extern person att hyra in. Plus att han känner företagets kontext och målgrupp och allting, läser på, blir duktig på att ställa rätt frågor till dem han intervjuar och så vidare.

Ekonomiskt är det kanske två till tre gånger billigare att göra det internt, men sen tillkommer de andra fördelarna du får med dig när du bygger den interna expertisen — för att inte prata om företagskulturen som du bygger när du sätter innehåll så centralt i vem du är som företag. Att du faktiskt är ett mer eller mindre ett medieföretag idag, och inte bara ett tillverkande industriföretag eller ett SaaS-bolag, utan också ett medieföretag. Du lever med video och förstår att video bygger relationer och utbildar köpare och målgruppen.

Det här tycker jag är häftigt och jättebra som tankeväckare — att faktiskt förstå att det inte kostar mer att anställa när man har den ambition man bör ha med videoinnehåll, och att det inte bara blir videoinnehåll utan allt annat av det också. Det handlar ju mer om mindset. Vi kommer tillbaka till det hela tiden — det handlar om mindset, att bestämma sig för att det här måste vi satsa på och sedan anställa den här personen.

Alla vet ungefär vad det kostar att ta in ett videoteam och någon som kommer och gör jobbet. Och det man ofta missar är vad det kostar att göra allt förberedande inför att ta in ett externt team som ska filma, men också efterarbetet — hur många timmar och dagar man lägger på att gå igenom videos man får. Jag har själv suttit med det. Det är jättebra kvalitet och man får superbra content, men det tar tid av den interna organisationen att faktiskt lyssna igenom, och det räcker inte att lyssna en gång. Jag brukar lyssna tio gånger i rad, sedan får man släppa det ett tag. Och sen tar det tid att få ut innehållet — det är inte så att du filmar en dag och nästa dag har du grejerna ute. Det kan du ha om du har en person in-house på bolaget.

Ja, absolut. Och för att återkoppla till veckans inlägg: jag är helt för den här modellen. Jag är förvånad att inte fler gör det. Det behöver inte alltid vara bara VD:n — det kan vara andra experter på företaget, det kan vara saker som händer generellt. Skapa en videokultur. Vi lever i en videokultur idag, framförallt nu när AI finns och det är så enkelt för alla att återskapa samma textbaserade innehåll som alla andra. Då är det video som kommer vara skillnaden. Jag skulle tycka att det är en jätteväl värd investering att anställa duktiga videoproducenter.

Det finns fantastiska kamerautrustningar idag som ger superkvalitet. Ljudutrustningen är inte speciellt dyr. Kompetensen är väldigt hög — med tanke på hur många som fotar idag. Jag är ju själv hobbyfotograf och hade jag fått drömma hade jag jobbat som fotograf, men jag valde att inte välja den yrkesvägen av framförallt ekonomiska skäl, för jag vet att det är otroligt svårt att livnära sig på det. Men det säger också att det finns en väldigt stor tillgång på fantastisk kompetens som inte är utnyttjad i näringslivet just av den anledningen. Otroligt enkelt att hitta kameraexpertis egentligen.

Sen tycker jag också att det ska vara någon med lite mer journalistisk bakgrund som verkligen kan skapa de här berättelserna, förstå och ha förmågan att intervjua personerna så man verkligen får fram vad som är viktigt. I förlängningen behöver det inte bara vara en person utan kan vara två som jobbar i ett team — en som jobbar med filmningen och en som jobbar med storytelling, budskapet och textarbetet. Då har du ännu större kapacitet, och vi pratar fortfarande bara om två miljoner om året i löner jämfört med vad det ger ut, som kanske är byråvärden för 10 miljoner. Det är väldigt sunt att börja titta på det, både ekonomiskt och ur ett hållbarhetsperspektiv. Ska vi investera i att möta kunderna där de är, eller ska vi fortsätta försöka jobba i uppförsbacken och jaga rätt på kunderna?

Absolut. Superintressant. Det ska bli häftigt att se om den här typen av platsannonser dyker upp i de svenska kanalerna. Ja, det är jag helt säker på att det gör. Och jag tror att vi också blir mer vana att se det — man reagerar inte längre. Jag som är ute och föreläser mycket reagerar ju inte på det längre.

Igår eller i förrgår var jag på Handelshögskolan här i Stockholm och föreläste, och då fanns det minst två contentpersoner där — en fotograf och en filmare — som dokumenterade typ allt som gjordes och sades. Vi som talade där behövde inte tänka på det alls. Nej, och när jag kom hem och kollade mejlen fanns det färdiga bilder och videofilmer. Erik Modigh, som hade hand om det här eventet, hade också fått filmat material till sin kundgrupp och sina kurser som han håller online. Föreläsningen i sig blev konsumerbart och till och med säljande innehåll som man kunde återanvända.

Men vad tror du är den främsta anledningen till att fler inte vill vara med på video när det handlar om sociala medier?

Jag tror tyvärr att det handlar om rädslan för att göra bort sig, att ha fel. Det ligger så djupt rotat i oss människor att man ska säga något fel, att det ska bli fel. Jag tror att det är den rädslan som gör att vi backar därifrån. Man vill låta smart, man vill säkerställa med 100 % säkerhet att man säger kloka saker. Jag tror tyvärr att det är det som håller oss tillbaka.

Jag vet själv när jag fastnar — när man ska sätta sig och skriva ett LinkedIn-inlägg för nu är det länge sedan man postade något, och så ska man komma igång. Man har tusen idéer man vill skriva om och så tänker man: "Det här låter inte riktigt bra", och så kommer man in i de där dumheterna man håller på med om sig själv. Man har ju sin erfarenhet och sin upplevelse och har ju varit med om det man har varit med om — det kan inte vara fel.

Nej, men det handlar nog väldigt mycket om det du sa först — att det rent psykologiskt är samma sak som att stå framför en stor publik och tala. Väldigt många tycker det är sjukt obehagligt och vill helst inte göra det. Det är ju bara naturligt rent psykologiskt — vi är rädda för att bli dömda eller bedömda av andra och därmed utstötta från gruppen eller flocken som vi som människor är vana att tillhöra. Det sitter djupt djupt rotat, det är ett arv. Det är ingenting som varje enskild person har hittat på utan det är hur vi är som människor.

Men det är det första man kan komma över. Okej, låt oss inte låta den rädslan stå i vägen för våra affärsrelationer. Det här är en del av jobbet. De som är duktiga på det ser det som en del av sitt yrke, och även VD:ar — framförallt i USA som jag har sett mycket — accepterar att det är 2025 och att det inte längre handlar om att stå i butiken och visa hur sakerna funkar, utan om att visa det online. Det är bara att acceptera det: jag ser ut så här, jag låter så här, och det är inte så mycket jag kan göra åt saken. Det du säger är expertisen — att komma över den tröskeln. Sen kommer videos bara bli bättre och bättre med tiden, och man får mer vana och så vidare. Det finns massa tips där, men det tror jag är det största — att verkligen våga göra det.

Och för en ledning, och till och med för HR, skulle jag säga att man bör ha kameravana med i kommande rekryteringsprocesser, för det är en viktig komponent i tillväxt idag. Inte bara att du ska kunna saker, utan du ska också kunna förmedla dem på ett personligt sätt och inte vara rädd för att synas och höras. Rekrytera en person som älskar att hålla workshops och föreläsningar — det är ju guld värt för ett företag. Det här är samma sak. Rekrytera en människa som gärna ställer sig framför kameran och visar omvärlden vad ni kan och hur ni tänker. Det är väldigt värdefullt.

Absolut. Ja, det är häftigt. Och jag menar, jag tycker det är superläskigt att ställa mig på scen och prata inför folk och presentera och vara med i den här podden och så vidare. Men det är bara att göra det. Bara kör. Vad är det värsta som kan hända?

Ja, det brukar du säga.

Ja, men det är ingenting — whatever. Det är bara att köra. Ett avslutande tips jag har är att tänka sig en skala 0 till 100, där 100 är Steven Spielberg-kvalité, Hollywood-produktion — rätt ljus, 50 personer med smink och kostym, allting perfekt. Det är 100 poäng. Noll poäng är det sämsta du någonsin har sett på hela internet. Var någonstans på skalan behöver du vara för att känna att det är okej att lägga upp din första video? Är du kanske på 30 eller 40 poäng? För mig var det 40 — att det här är good enough, att det är så acceptabelt att jag inte behöver skämmas, även om det kanske inte är det bästa jag någonsin har sett. Men det är i alla fall tillräckligt bra för att jag ska våga.

Sen efter en månad kanske man plötsligt är på 45 eller 50 poäng, och kanske har man halkat upp ytterligare ett steg. Fortfarande inte 100, men man har sin nivå för vad som är helt okej att lägga ut. Jag tror att väldigt många företag gör misstaget att de måste vara på 100 direkt. De har inte gjort en video men vill ändå vänta tills den dagen de är helt erfarna på att göra det. Det kommer de aldrig någonsin att vara om de inte börjar någonstans.

Nej. Och det är jättebra med den skalan, det blir superenkelt. Och sen kanske man börjar på 30 och går upp mot 40, 50, 60, 70 — och helt plötsligt en dag kanske det kommer en video som är tillbaka på 40. Vad