Alla avsnitt

Prenumerera på podden

Missa aldrig en uppdatering från B2B-spaningen

B2B-spaningen lorem ipsum dolor sit equiem factum inbox lorem set tacticts.

Läs hela transkriberingen från det här avsnittet

En jobbannons från PayPal har börjat cirkulera i marknadsföringskretsar: de söker en Head of CEO Content. Lönen ligger någonstans mellan en och en halv och två och en halv miljon kronor om året, och uppdraget är att producera innehåll på heltid — för en enda person, VD:n. Det är lätt att avfärda det som ännu en amerikansk överdrift. Men signalen är större än rollen i sig.

Det som händer är att fler och fler bolag börjar se sig själva som mediebolag. Inte som ett tillägg till verksamheten, utan som en del av vad de faktiskt är. Och när jag tittar på hur de flesta svenska B2B-bolag jobbar med content marketing idag är det tydligt att vi ligger flera steg efter — inte bara i volym, utan i sättet att tänka.

Vad betyder det egentligen att en VD ska ha en egen contentproducent?

Den första reaktionen är ofta: hur autentiskt blir det om någon annan gör VD:ns innehåll? Det är en rimlig invändning, men den missar poängen. Det handlar inte om att en contentproducent ska skriva i VD:ns namn eller hitta på vad VD:n tycker. Det handlar om att skala upp expertisen som redan finns. VD:n är fortfarande den som säger sakerna — producenten ser till att det blir innehåll av det.

Gary Vaynerchuk är det tydligaste exemplet. Hans modell bygger på att han själv är den som producerar innehållet, men att han har ett team som dokumenterar honom. De följer med på gator, i tunnelbanan, på flygplan, in i möten. Standard är att allt spelas in. Sedan klipps det upp och återanvänds över poddar, livesändningar, kortvideor och artiklar. Hans team på cirka trettio personer producerar runt tvåhundra innehållsdelar i veckan — året om.

Varför fungerar ”document, don’t create” så mycket bättre än vanlig contentplanering?

Den vanligaste contentstressen jag ser i B2B-bolag handlar om idéer. Marknadsföraren sitter framför LinkedIn och tänker: vad ska jag skriva om nu? Det är en ineffektiv ingång, för du försöker hitta på något när du redan har massor av material omkring dig.

Idén bakom ”document, don’t create” är att du slutar tänka på content som något du behöver skapa, och börjar tänka på det som något du behöver fånga. En föreläsning. Ett kundsamtal. En diskussion efter en workshop där någon kommer fram och beskriver sin utmaning. Ett möte där en fråga från en kund får dig att resonera kring en lösning. Det är där det riktigt bra innehållet finns — inte i ett tomt dokument klockan halv åtta på en måndag.

Chris Walker, en av de största profilerna inom B2B-marknadsföring internationellt, började med en kamera bredvid skärmen. Han spelade in sig själv när han svarade på riktiga frågor från kunder — inte säljsamtalen i sig, utan sitt eget resonemang. Det blev hans första contentstrategi. Tröskeln är låg. Sätt på kameran, prata, klipp upp efteråt.

Är det rimligt att en svensk videograf är billigare än ett externt produktionsbolag?

Räknar man på det blir bilden ganska tydlig. Ta ett bolag som producerar fyrtio podavsnitt per år — ungefär ett i veckan med uppehåll på sommaren. Avsnitten spelas in i en egen studio. Samma person klipper dem, gör en ljudversion till Spotify och Apple Podcasts, lägger upp videopodden på YouTube, klipper ut runt tre starka korta klipp per avsnitt till YouTube Shorts och LinkedIn, och producerar två till tre längre bloggartiklar per avsnitt med hjälp av AI för transkribering och summering. Resultatet är hundratals klipp och åttiotalet artiklar per år — från en person.

Räknar man hem lön, sociala avgifter, lite resor och utrustning hamnar man runt en miljon i totalkostnad per år. Att köpa motsvarande produktion från byråer skulle kosta någonstans mellan två och 3,5 miljoner — och då ändå inte kunna levereras lika snabbt på grund av ledtider och projektplanering. Den interna personen lär dessutom känna organisationen, vet vilka frågor som är värda att ställa, kan agera samma dag när något händer. Det är inte bara en ekonomisk fördel utan en hastighetsfördel.

Varför hamnar allt det här på marknadsavdelningen i första hand?

En av de skarpaste invändningarna mot hur svenska bolag jobbar idag handlar om ansvarsfördelningen. Det är marknadsavdelningen som förväntas se till att det publiceras inlägg på LinkedIn, att videor produceras, att hemsidan fungerar, att innehållet finns. Men om LinkedIn faktiskt är ett affärsnätverk — och inte en marknadsförings­kanal i traditionell mening — varför är det då marknadsavdelningens jobb att se till att ledningen är aktiv där?

Du skickar inte marknadsavdelningen till de fysiska nätverken som ledningen är med i. Du outsourcar inte din egen expertis. Och ändå har det blivit så att kommunikationen med marknaden i hög grad ligger på en liten avdelning, som dessutom ofta tar in en byrå för att klara av det — alltså en outsourcing av en outsourcing. Medarbetarna gör sällan som ledarna säger. De gör som ledarna gör. Är ingen i ledningen synlig, kommer ingen annan heller känna att det är en del av jobbet.

Vad är det egentligen som hindrar fler från att börja?

Den största bromsen är inte teknisk. Kameror är billiga, ljudutrustning är billig, kompetensen finns — det går att hitta fantastiska fotografer och filmare som inte är fullt utnyttjade i näringslivet. Bromsen är psykologisk. Rädslan för att säga fel, låta dum, bli dömd. Det sitter djupt rotat. Att synas på video aktiverar samma instinkter som att stå på en scen inför en stor publik: rädslan för att bli utstött ur flocken.

Ett enkelt sätt att hantera det är Spielberg-skalan. Tänk dig en skala från noll till hundra, där hundra är full Hollywood-produktion med rätt ljus, smink och femtio personer i teamet, och noll är det sämsta du sett på internet. Var måste du vara för att våga publicera din första video? För de flesta räcker det med fyrtio. Det är good enough — inte bäst, men tillräckligt bra för att inte skämmas. En månad senare är man kanske på fyrtiofem eller femtio. Misstaget många gör är att de väntar tills de är på hundra. Det händer aldrig om man inte börjat någonstans.

Vad innebär det att tänka som ett mediebolag i praktiken?

Det handlar inte om att alla ska bli innehållsskapare över en natt. Det handlar om att flytta innehåll närmare kärnan av verksamheten. Att rekrytera videografer i stället för att bara rekrytera textförfattare. Att göra kameravana till en del av kompetensprofilen vid nyrekryteringar — inte för att alla ska vara på scen, utan för att förmågan att förmedla det man kan har blivit en faktisk del av jobbet. Att förstå att en föreläsning, ett kundmöte eller en intern diskussion kan bli råmaterial om någon är där och fångar det.

Det jag tar med mig är att gapet mellan svenska bolag och de internationella förebilderna inte handlar om budget. Det handlar om mindset. Om man bestämmer sig för att innehåll är en kärnkompetens — inte ett kampanjuppdrag — förändras både vem man rekryterar, hur man planerar mötet imorgon och var man placerar kameran. Och då börjar det också spela roll på riktigt.